Ankomst och omställnings-schock

På Bangkoks enorma flygplats går jag och ca 20 andra personer ombord det lilla propellerplanet som ska ta oss till Yangon på 1h och 20 min. Jag känner mig ovanligt nyfiken på mina medresenärer och tjuvlyssnar lite i ett försök att placera dem geografiskt. Det är ett två Tyska tjejer, ett äldre Brittiskt par, en ung Japansk man, några ensamma västerlänningar och ett gäng Burmeser. Inga barn. Senare, när vi landat, växlar jag och en Australiensisk man ett par kommentarer om flygplatsen. Den är nästan kusligt tyst och lugn. Inget annat plan verkar ha landat under den närmsta tiden då alla resenärer jag ser är från mitt plan. Passkontrollen går på ett par minuter och jag väntar kanske 30 sekunder på min väska. Tullen är bara att glida igenom. Nothing to declare. Eftersom landets valuta inte fanns tillgänglig i Sverige växlar jag till mig mina första Kyat i ett litet bås, 124.000 för $100. En månadslön för många Burmeser. Vid en liten monter med en skylt som lyder “Taxi” står åtta personer och småpratar. Det är ingen kö och sex av dem söker min blick när jag närmar mig, ivriga att få hjälpa till. Strax därpå sitter jag i en taxi, påväg mot Holländarnas lägenhet inne i stan.

“You coming to Maurice and Mary?”, säger en gammal man som långsamt närmar sig. Jag har blivit avsläppt på rätt gata och hittat fram till rätt port, men ser antagligen förvirrad ut där jag står och funderar på hur jag ger mig till känna fyra våningar upp. “Just pull the rope”, tipsar mannen. Ett långt, grönt rep som slutar vid brösthöjd hänger ner längst med byggnaden. Jag börjar dra. Inget händer. Jag drar och drar. Tillslut kikar Mary ut genom fönstret där uppe och Maurice kommer ner för att släppa in mig. Vi säger hejdå till mannen, som tydligen heter mr. Wan. Han har knappt några tänder kvar men ler med hela ansiktet. “Byyyye”.

Trots att jag knappt sovit under resan och är extremt trött är det skönt att komma hem till folk istället för ett tomt hotellrum. Maurice och Mary, samt deras vän Laura som är här och hälsar på, är med ens vänliga och lätta att prata med. Vi umgås över en kopp kaffe i deras vardagsrum och jag suger åt mig mängder av tips. De flesta handlar om hur jag undviker att bli sjuk men jag får även tips om Burmas kultur och förberedelser på hur jag antagligen kommer att bli bemött av lokalbefolkningen. Så småningom tar jag en dusch och siktar mot sängen. Jag somnar nästan omedelbart.


Efter två dygn på plats har den första omställnings-schocken lagt sig en aning. Långsamt och försiktigt ser jag mig omkring och försöker göra mig bekväm med atmosfären och vardagslivet här ute på gatorna. Det är knappt några andra västerlänningar i området så det är omöjligt att smälta in trots att jag bytt mina jeans mot longyi, ett sarong-liknande klädesplagg som många män och kvinnor bär. Folk tittar, ler och hejar. Några glider upp jämnsides och börjar mata mig med frågor: “Vad heter du? Vart kommer du ifrån? När kom du hit? Hur länge ska du stanna? Är du gift? Har du studerat klart?”. De är nyfikna men vill inget mer. Efter en stund säger de hej då och försvinner. Jetlag, alla nya intryck, den fuktiga värmen och det konstanta hejandet gör mig snabbt trött, så jag drar mig tillbaka till mitt svala hem, pustar ut och tar en tupplur. Thank God for AC!


Sen ett par timmar tillbaka är jag ensam i lägenheten, då Holländarna åkt till kusten på semester. Jag har lovat att hålla deras katt, Sushi, och ett dussin tomatplantor vid liv medan de är borta. I morgon ska jag fortsätta strosa runt och lovar att snart publicera ett gäng foton. Hej så länge!

Annonser