10 dagar i tystnad och smärta, en Vipassana-retreat

10 av de märkligaste och kanske tuffaste dagarna i mitt liv är över och jag har så smått hunnit landa i att vara ute i verkligheten igen. Att beskriva upplevelsen känns som en näst intill omöjlig uppgift men jag vill ändå försöka redogöra för känslan och händelserna. Fotona tog jag när retreatet var över, så (nästan) alla bilder saknar människor.

Dhamma Joti Vipassana Center, Yangon
Med porten från gatan i ryggen korsar vi bron över till de första byggnaderna för registrering.

Jag anländer till centret runt kl 14. Just innanför porten sker den första registreringen, som sedan fortsätter i en byggnad lite längre in på området. Det är en hel del personal som springer omkring, och några andra västerlänningar som anlänt samtidigt som mig. Vi hejar och småpratar lite med varann. Tystnaden börjar inte fören ikväll. Vi som checkar in får en och en prata med någon slags administrativ chef som säkerställer att vi är medvetna om vad vi ger oss in på och beredda att följa alla regler och inte lämna området på 10 dagar. Det är förstås inte förbjudet att gå därifrån, men de vill säkerställa att alla som kommer dit gör det med avsikt att stanna. Så småningom är jag klar med allt och blir ledd till mitt rum.

Dhamma Joti Vipassana Center, Yangon
Efter registreringen väntade porten in på det så småningom stängda området.

Nästan alla bor två och två, med undantag av vissa gamla studenter som har eget rum. Min rumskompis Andres, en Spansk arkitekt numera bosatt i Honk Kong, är redan där när jag kommer. Tillsammans undersöker vi rummet, bäddar våra sängar, hjälps åt att sätta upp myggnät och funderar över små praktiska saker. Boendet är väldigt simpelt. Två sängar, ett litet bord och en fläkt. I taket är några krokar och linor uppspända där vi kan fästa myggnäten och hänga kläder. Utanför har vi en liten veranda med ytterligare linor samt möjlighet att fylla på våra vattenflaskor. Vi har också ett eget litet badrum med toalett och handfat. Duschen är inte mer än ett rör som kommer ut ur väggen i huvudhöjd och ger ifrån sig en enda tjock stråle kallvatten. Så småningom samlas vi en liten grupp deltagare utanför husen där vi bor för att småprata och så smått lära känna varandra.

Dhamma Joti Vipassana Center, Yangon
Strax innanför porten, upp till höger, låg husen där jag och c.a 15 andra deltagare bodde.

Runt klockan 17 är de flesta studenterna på plats, totalt 50 kvinnor och 30 män. C.a 30 av oss är utlänningar från bl.a USA, Mexico, Colombia, England, Tyskland, Holland, Spanien, Tjeckien, Turkiet, Israel, Ghana, Nepal och Kina. Jag får ensam representera Norden. Efter en lätt måltid är det till slut dags för vår första gemensamma meditation och den officiella starten för retreatet. Samlade utanför meditationshallen blir vi en och en uppropade och inledda till vår matta där vi ska sitta framöver. Vi får samtidigt en bestämd plats i matsalen där vi kommer äta varje måltid framöver. Placeringen görs med omtanke. Gamla studenter sitter längst fram medan vi nya hamnar längre bak i salen. De placerar oss som bor tillsammans bredvid varandra, och jag sover, mediterar och äter bredvid Andres resten av retreatet. När vår första session är över har klockan hunnit bli 21 och vi lunkar tillbaka till våra rum för att sova.

Dhamma Joti Vipassana Center, Yangon
En del av området där vi kunde promenera, strax innanför porten. Till höger, långt där borta, ligger kvinnornas område. Rakt fram bakom träden syns delar av meditationshallen.
S. N. Goenka, 1924-2013.
S. N. Goenka, 1924-2013.

En mycket trevlig överraskning är att det är centrets grundare och högt aktade S. N. Goenka själv som leder retreatet, trots att han dog 2013. All undervisning sker genom ljud- och videoinspelningar som gjorts under exakt likadana retreats som han lett. I meditationshallen ger han oss instruktioner, påminner oss om tekniken och sjunger för oss på Pāli med sin hackiga, skräpiga ton. På kvällarna samlas vi utlänningar i matsalen för att se och lyssna till Goenka under en timmes tid. Detta är, tillsammans med frukost, höjdpunkten varje dag. Det är också den enda tiden männen och kvinnorna kommer i närheten av varandra. All övrig tid spenderar vi separerade och även om vi mediterar tillsammans i den stora hallen sitter vi i olika ändar och har olika ingångar. Detta är en av många åtgärder för att undvika alla former av distraktioner och ta fokus från det vi är där för att lära oss.

Dhamma Joti Vipassana Center, Yangon
Ännu en bild på männens promenadområde.

Dagarna som följer är såhär i efterhand svåra att skilja åt då de såg i princip identiska ut. Vi väcks av en gong gong klockan 4 varje morgon och har en halvtimma på oss innan det är dags för 2 timmars meditation före frukost. Jag hinner vakna till i sängen, dricka lite vatten, ta en dusch, torka och klä på mig innan det är dags att promenera bort till meditationshallen.

Maten som serveras är helt OK. Båda måltiderna består utav ris eller nudlar tillsammans med några vegetariska röror, soppa och frukt. Till frukost får vi också rostat bröd. Under nästan alla längre pauser går jag och lägger mig en stund. Det är dels för att vila ryggen, men oftast är jag trött och sover en stund. Förutom de längre pauserna har vi vissa bensträckare under de mer intensiva perioderna före och efter lunch. Det är en rätt kul syn när mängder av dåsiga och tysta män långsamt lunkar runt på området, skakar ut benen och stretchar ryggen, för att strax därpå, till tonerna av gong gongen, återvända till sin matta.

Trots dåliga förhållanden sover jag ganska bra om nätterna. Det som ibland håller mig vaken är de dussintal hundar som stryker omkring inne på området. Om dagarna är de rätt lugna, förutom de tillfälliga skriken då de ryker ihop med varann, men om nätterna ylar de i grupp och påminner mer om en flock vargar.

Dhamma Joti Vipassana Center, Yangon
Bakom meditationshallen följde en liten väg som ledde bort till matsalen.

De största utmaningarna är värmen och smärtan. Om mornarna och kvällarna, när solen inte är uppe, är temperaturen ganska behaglig. Runt 25 grader. Mellan 10 och 14 sträcker sig temperaturen en bit över 30 grader och jag undviker solen i största möjliga utsträckning. Som tur är kastar mängder utav stora träd skuggor över nästan hela området. Förutom på morgonen duschar jag minst en gång till under dagen. Ofta två.

Den fysiska smärtan är betydligt värre än vad jag hade väntat mig. Redan under den första eftermiddagen kommer den krypandes, framför allt i ryggen, och stegrar varje dag. Det är en varm, brännande och pulserande smärta. Det är först framåt slutet av retreatet som den blir enklare att hantera. Dels har den börjat avta, dels har jag vant mig vid att bara sitta med den. Trots att detaljerna är lite luddiga minns jag dag 3 och dag 6 som absolut tuffast. Det visar sig senare att väldigt många har haft stora problem med just dag 6.

Dhamma Joti Vipassana Center, Yangon
En liten damm skiljde oss åt från boenden på andra sidan.

Förutom förändringar i tekniken ser de 6 första dagarna identiska ut. På den 7:e dagen får vi nya studenter tillgång till en egen cell i områdets Pagoda, ett Buddhistiskt tempel. De gamla studenterna har fått tillgång ett gäng dagar tidigare. Cellen var drygt 1m bred och 3m djup med högt i tak och ett par kuddar på golvet. Dörren gick inte helt igen men känslan av isolering var påtaglig jämfört med den stora hallen. Vissa avskydde cellen och återvände inte efter första sittningen, men jag trivdes rätt bra där inne. På den 8:e dagen hade jag en av mina mest intressanta händelser i cellen, som jag inte kan beskriva bättre än ett oansträngt flöde av kroppsliga förnimmelser vars fokus långsamt färdades från huvud till fötter och där ingenting annat än just det som hände existerade. Det varade max 10 sekunder, då jag började tänka ”Wow. Vad händer? Detta är läckert!” och omedelbart tappade känslan. Jag hittade inte tillbaka dit igen, men det var tillräckligt för att ytterligare övertyga mig om att det finns spännande, alternativa medvetandetillstånd att utforska enbart genom ihärdig koncentration och introspektion. En övertygelse jag bär med mig medan planerna för min fortsatta tid i Burma börjar falla på plats.

Dhamma Joti Vipassana Center, Yangon
#38, min cell.

Den 10:e dagen var väldigt speciell, då vi efter lunch äntligen skulle bryta tystnadslöftet som vi ingick på ankomstdagen. Förutom ett par viskande frågor till läraren under dag 5 och 6, några frågor till personal under de första dagarna, harklingar, hostningar, och andra småljud så hade jag inte sagt ett ord. När vi försiktigt började prata med varandra var våra röster sköra och det kändes lustigt att ge ifrån sig ljud igen, och höra de andras röster. Att skratta var otroligt härligt. Något vi gjorde flitigt under de första timmarna. Trots att vi fortsatte meditera intensivt, och skulle upp kl 4 även på den 11:e och sista dagen, stannade vi uppe och pratade länge på kvällen. Det var extremt skönt att i princip vara klar och känslan av att ha genomfört något stort var påtaglig. Jag och Andres småpratar in i det sista innan vi så småningom somnar.

Efter en kort meditation, frukost, och ett gäng sista, kloka avskedsord från Goenka var det till slut dags att packa ihop sina saker och ge sig av. Vi samlas vid registreringsområdet och dröjer oss kvar längre än nödvändigt. Jag är kluven. Å ena sidan är det otroligt skönt att de 10 dagarna är över, å andra sidan vill jag fortsätta umgås med den härliga grupp människor som jag just börjat lära känna. Efter mer skratt, kramar, lyckönskningar och byte av kontaktuppgifter lämnar folk långsamt området. Tillsammans med Andres och två andra deltagare uträttar jag lite ärenden på stan innan även vi skiljs åt. Väl framme och inchekad på mitt hotell för de kommande fem nätterna pustar jag ut. ”Nu då?”

Dhamma Joti Vipassana Center, Yangon
Bjuder på en gruppbild som Danny, längst ner till vänster, tog. En ganska dåsig men lycklig look. Allra längst till vänster syns min rumskompis Andres.

Omställningen till verkligheten utanför har tagit ett par dagar, men nu känns allt som vanligt igen. Typ. Det är fortfarande svårt att sätta fingret på vad jag tar med mig från upplevelsen, ett genomgående tema sen jag började utforska meditation. Förutom att morgon och kväll öva Vipassana har jag i dagarna fortsatt att se mig om i staden, köpt lite nya kläder, klippt mig och planerat kommande tid i Burma. Jag har beslutat mig för att lämna Yangon och bege mig uppåt i landet, med ett tydligt mål i sikte. Ett sikte jag lovar att berätta mer om inom kort.

Jag tänker ofta på många av er där hemma. Hoppas ni mår toppen!

Annonser